Tankar snurrar

Arbetsintervju.
Alltid lika nervöst.
Nu är det bara att vänta...

Och får jag inte det jobbet jag sökte till idag, så har jag ändå två andra att välja mellan.
Det är nog det bästa med att vara närvårdare, arbetslöshet existerar inte.
Jobb finns det alltid.

Tyvärr finns det ju en massa sämre sidor också.
Att t.ex inom äldreomsorgen göra sitt bästa för att uppehålla åldringarnas funktionsförmåga, och att ändå vara tvungen förr eller senare att acceptera att nu går det bara neråt.
Att bara tyst se på när andra försvinner.
Orkar inte stiga upp mera, orkar inte äta mera.
Uttorkad, ligga tyst och vänta.
Glömmer vem man är, var man är.
Nya människor varje dag, vet inte att man träffats tidigare.
När serveras maten? Åt vi redan? Nejnejnej, inte ska jag ha kaffe nu, jag drack ju just med min mamma! (som varit död 20årminst.....)
Men varför släpper ni inte ut mej!?
Jag vill hem, vad gör jag här?
Men det går bra, man klarar det.
Skrämmande, men man vänjer sej. Lär sej att inte tänka på det så mycket, inte tänka på att man själv kanske en vacker dag ligger i en säng, pratar ingenting, har ingenting att säga. Är beroende av andra, kan bara hoppas på att bli väl bemött.
Hoppas på att vårdarna jobbar enligt principen att varje dag är en bra dag om man kan gå hem från jobbet, och veta att man lyckats göra en gammal människa glad.
Ett leende, en kram, en sång.
Inte bli behandlad som ett paket, bara till besvär, något som måste göras för att få lön.