Kärringen mot strömmen åter.
När jag för en gångs skull verkligen skulle vilja göra som "dom andra".
Stanna hemma med lilla söta, medan mannen jobbar.
Njuta av våren (med hjälp av piller, inhalator och ögondroppar, <3 björken) och solen, vänta på sommaren, köpa lite uteleksaker åt lilla söta, ge fart åt honom i gungan, leka i sandlådan, åka till stranden, lära honom gå, lära honom prata och ja.. Vara med om allt spännande som händer i en liten människas liv.
Men nej.
Jag börjar jobba.
Min man får vara hemma med lilla söta, får vara den som leker med honom i parken, som eventuellt ser de första stegen medan jag är på jobb, hör de första orden.
Jag är avundsjuk.
Jag erkänner det.
Lurad.
Först har jag burit omkring på pojken i 9månader.
Sedan varit fast i pojken 6månader, då han bara ville ha bröstet så ingen annan kunde mata honom.
Skött nätterna, skött kvällsrumban pga pojkens bröstberoende.
Nu när han blivit större, och grovjobbet är gjort, får min man ta över...
Lilla söta somnar inom en kvart på kvällen.
Han vaknar till ett par gånger på natten, men lugnar sig nästan genast man slätar honom över ryggen.
Han äter duktigt för det mesta.
Han är nöjd och glad så länge det händer någonting hela tiden.
Han lär sig nya saker hela tiden.
När jag har morgontur sover han när jag åker hemifrån.
När jag kommer hem lagar jag mat, vi äter, leker en stund, och kl 20.00 vill han sova.
När jag har kvällstur sover han när jag kommer hem.
Nå, det kunde vara värre.
Lilla söta får åtminstone vara hemma ännu.
Jag jobbar ju inte varje dag.
Jag får bara hoppas på att han lär sig nya saker bara när jag har ledigt.
Men fy vad tiden har gått fort...